sabiina.

det är helt sjukt så snabbt tiden springer iväg. det är över tio månader sen jag kom hem från thailand. det enda som får mig att tänka att det har gått lång tid det är att li kom hem en månad efter mig och hon har redan hunnit åka iväg igen. men vad har jag hunnit göra med mitt liv ? hur långt har jag kommit ? hur många mål har jag uppnått ? 2010 blir här med ett år då jag ska ta tag i saker och ting. göra det jag vill och kämpa för det. allt som försöker hindra mig från det får tyvärr lämna och störa någon annan. jag känner att så fort jag får en lugn stund vilket inte är allt för ofta, då jag tillbringar mesta delen av min tid på jobb, sen för att försöka ta tag i alla saker jag vill ha gjort och sen självklart för att träffa mina vänner. vilket jag inte alls hinner med så mkt som jag skulle velat. jag vet att man inte kan umgås som när man var små. alla har sitt nu lumpen, jobb, plugg och familj/pojkvän/flickvän, vi börjar helt enkelt bli vuxna på riktigt. vilket jag nog inte riktigt kan ställa in mig och mitt huvud på.. även om jag gillar att jag ska få ta tag i saker själv, klara mig själv osv. men samtidigt har jag så mkt annat i mitt huvud som sätter lite stopp för allt det där, bromsar upp allting och det blir halvdant gjort. halvdant gillar inte jag. jag gör det till en super stor grej och det blir värsta motgången. och motgångar får mig oftast att bryta ihop, bara se de negativa med allting och tappa allting igen.

jag bara rabblar en massa gojja för er nu. för mig är det inte gojja. för mig är det mitt liv. som inte riktigt ser ut som jag hade velat. det är väl kanske inte allas liv som gör det. men gör vi ngt åt det då? försöker vi då få det som vi vill? eller vi bara struntar i det och försöker trivas i skiten? som jag sa till emma idag på jobb, jag intalar mig hela tiden att det jag har bara är sålänge, att jag väntar på den dagen då allting är som det ska vara. det är bara så här mkt jobb nu, det är bara sålänge.. det är bara denna dagen också.. denna veckan också.. denna månaden.. och nu har det här året sprungit iväg. står jag fortfarande och gör mackor på subway?! yes i do! vill jag stå och göra mackor på subway! no i do not. 

känns som om jag inte har någon anledning till att gnälla på mitt liv och min vardag. för jag försöker ju faktiskt inte förändra den heller. men det känns som om det är det jag väntar på. att det ska finnas tid till att göra det. för nu har jag varken tiden eller orken. vilket jag kanske bara behöver ta, men från var.

men jag ska ta tag i det. jag ska.