sabiina.

då var denna helgen också över. jag känner på ett sätt inte alls för att skriva. men samtidigt så har jag så mkt jag vill få ur mig. för det lättar på något sätt. jag känner mig väldigt vilse när det gäller allting just nu. jag vet inte vad jag vill eller vart jag vill befinna mig just nu. jag vet inte om någonsin vetat det. visst jag är ung, jag har tid på mig att bestämma mig. men jag känner att det stått still alldeles för länge. jag hänger upp mig på saker och framförallt rutinerna som jag byggt upp mitt liv på de senaste åren. det svåra är att komma ur dom. vilket jag redan försökt tusentals gånger vilket bara slutar med att jag bryter ihop totalt. som jag egentligen kan göra för minsta lilla, när man minst anar det. det känns som om jag har varit här tusentals gånger, att jag ältar detta hela tiden och det är just det som jag menar. jag har fortfarande inte kommit över det, jag har fortfarande inte tagit ett enda steg framåt.

den kommande veckan är det dags för nya grejer. nya försök till att försöka ta det där steget framåt. äntligen! jag tror att jag lämnar mitt gamla levnads motto och försöker hitta ett nytt. nu ska jag ge mig fan på att jag fixar detta. kanske inte själv. men jag ska fixa det.


att älska är att riskera att bli avvisad.
att leva är att riskera att dö.
att hoppas är att riskera förtvivlan.
att försöka är att riskera misslyckande.
men vi måste riskera, bara den som tar risker är fri.
för den största risken av allt är inte riskera någonting.


helgen har för övrigt varit kul. en super kul utgång med tjejerna igår. lagom mkt av allt och det är väl så det ska vara. donkan efter det och taxi hem. brunch idag med tanja. sen har jag bara segat hela dagen. nu ska jag snart lägga mig.


gonatt !