sabiina.

det är mitt motto. jag har det på min arm för att påminna mig, jag har det runt min hals för att påminna mig. om att inte ge upp och kämpa vidare, för detta är vad jag ska ha när jag är framme. då kan jag sluta kämpa, då kan jag slappna av och känna att jag iaf lyckats. just nu går det inget vidare. för när allt rasar, så tappar jag allt och det är dags att börja om igen.

jag vet att vi är/var två om det här. jag hade gett det en chans till. förutom känslan där inne som säger att detta inte är rätt, så poppa det upp ett nytt idag.



att älska är att riskera att bli avvisad
att leva är att riskera att dö.
att hoppas är att riskera förtvivlan.
att försöka är att riskera att misslyckas.
men vi måste riskera, bara den som tar risker är fri,
för det största risken av allt, är att inte riskera någonting.



nu är det jobb som gäller, sen är det fika med tjejerna.