sabiina.

tankarna är i en enda röra i mitt huvud nu. samtidigt som jag inte ger upp det här, så känns det som om jag väntar på ingenting. det blir så få svar, jag har försökt i en hel vecka nu nästan. vilket inte är lång tid. men jag vet inte vad som mer skulle kunna påverka ditt beslut. jag vet inte vad som skulle förändra mer. det enda jag vet nu helt säkert är att jag vill vara med dig. och jag vill veta om du vill vara med mig. du har egentligen redan gett svar på det, genom att avsluta det vi hade. men när jag säger att jag hoppas på en ny chans och att vi kan fixa det tillsammans och du inte säger emot, så fortsätter jag hoppas. jag vill att du tänker på detta för att du ville tänka på detta, jag vill att du hör av dig för att du vill höra av dig, inte för att du måste.


när jag fick prata med dig nu och vi bara pratar som vanligt, fast såklart saknas det något. så blir jag ledsen. för att jag inser att jag har inte det jag vill ha. jag inser att jag inte är där jag vill vara. jag inser att jag kanske aldrig får se eller prata med dig som jag vill göra, igen.


får jag chans på dig?