sabiina.

sitter här och har typ gråtit sönder mitt ansikte. jag kan fortfarande inte förstå varför du gjorde såhär. jag skulle göra precis vad som helst för att ha dig här igen, varje dag jag vaknar önskar jag att det var en dröm. att träffa dig, det var min mening med livet, en utav dom iaf, du var min bästa vän, du var mitt allt. du var den jag skulle vara med resten av mitt liv. varför ? finns ingen som någonsin kommer förstå mig som du gjorde. ingen som ställer upp så mkt som du gjorde. du var allt . nu är inget, inget. och jag vet ärligt talat inte vart jag ska bli av. hela min kropp gör ont. jag bara sitter här. hade du funnits vet jag var jag skulle gå eller vem jag skulle be komma hit. men det finns inte mer. det finns inget sånt mer. det finns inget alls mer. allt detta har förändrat mig totalt. jaghar aldrig varit mer osäker på mig själv. jag har aldrig mått så dåligt. jag har aldrig hållt inne med så mkt förut. vem ska jag prata med ? vem ska jag vara ? vad ska jag göra ? jag vågar inte .. jag vill inte . åh ..


love you baby .


fem jävla månader utan dig. helt jävla sjukt. jag tyckte 10 dagar var en pest . va fan är då detta !?