sabiina.

ett tag känner man sig speciell. det är borta nu. man är nere på botten igen. jag tycker verkligen synd om människorna runt omkring mig nu som får stå ut med allt mitt negativa snack och att jag helt plöstligt bara blir tyst och inte orkar mer. bara gömmer mig. jag behöver hitta mig själv igen, vilket jag inte kan göra förens jag vet vart jag är på väg. det känns kanske konstigt att säga, men det känns som om jag kämpar för allt i världen och inte får något alls tillbaka. är det ett tecken på att jag ska vända och gå tillbaka ?


det som är meningen, kommer att hända.


just nu känns allting så meningslöst.