sabiina.

oftast är det när jag har något dåligt som har hänt som jag skriver av mig. eller det är då jag verkligen har något att skriva om, något som behöver komma ut, lätta på hjärtat lite. just nu är den en sån situation, jag hatar det varje gång. denna gången kommer jag lägga ner bloggen ett tag. varför vet jag inte. för den räddar mig oftast när jag har någonstans att få ut allt.

den underbaraste människan som finns har lämnat mitt liv idag. och jag förstår det fortfarande inte. jag hoppas på att jag sitter här och skriver i sömnen. att jag snart vaknar upp ur en hemsk dröm och ligger bredvid min fina pojkvän. men så är inte fallet. och det gör så ont. varför är det när allt är borta som man inser hur mkt det betyder. vi har bara tillbringat två månader tillsammans och mesta av den tiden på distans. vilket tar väldigt hårt på en. det är grymt jobbigt. men det är ingenting emot detta. smärtan och tomheten. när man inser att jag kommer inte få krama, pussa, mysa, sova bredvid, vakna upp bredvid, alla gonattsamtal, söta sms, underbara röstmeddelande, pirr i magen med dig mer. vi var grymt olika, det insåg vi denna veckan. men vi kunde mötts på vägen. enligt mig skulle vi inte ge upp här. vi skulle kämpat vidare.

min kropp mår inte bra. det har den inte gjort de senaste tre åren. jag är svår att handskas med. man måste ha tålamod. som jag nu undrar om någon någonsin kommer stå ut med, jag har haft världen mest förstående, positiva och underbaraste pojkvän, om inte han gör det, vem kommer då göra det? jag har svårt för att släppa in någon i min bubbla. ja, den är svår att komma in i, men går väldigt lätt sönder. jag är rädd och osäker, det kommer jag fortsätta vara till någon bevisar att jag har något att tro och hoppas på i denna världen, vilket ingen har lyckats med hitills. jag vill så gärna tro och ge allting en chans, för att jag någon gång måste, för annars kommer jag stå kvar på samma ruta om tjugo år, vilket jag inte vill. men så fort jag vågar ta nästa steg, så försöker mitt huvud hitta fel och saker som får mig att tvivla, för att jag tror inte att det finns något bra för mig i denna världen. när det väl kommer så vänder jag på det och förstör för mig själv. och för det bra.

på bara två månader har du gett mig så mkt. jag hade hoppats på så mkt mer. jag trodde på dig. jag trodde på något konstigt sätt att du var den som skulle se mig, förstå mig och framförallt stå ut med allt konstigt jag får för mig. så att jag kunde ge dig allt du ville ha, allting du behövde och förstå dig som den du är.

min värld har rasat samman. och jag hoppas fortfarande att du ska inse att det ska vara vi. jag vill ge det en chans till. för jag vet att vi kan. jag vet att det bra överväger det dåliga. jag kan inte andas, jag mår illa och kan inte sluta gråta. jag klarar  inte sånt här.


jag tycker om dig.