sabiina.

det är det jag väntar på. att slutet på filmen ska komma. som sandra skriver. vi hoppas på filmslutet. att han ska komma springandes på perrongen, han ska knacka på dörren och komma tillbaka och inse. just nu önskar jag att mitt liv var en film, så vet jag att det kommer sluta bra iaf. någon gång gör det väl förhoppningsvis det ändå. men just nu så känns ju allting så hopplöst, meningslöst och tråkigt. det är allt jag kan göra, hoppas.

jag har aldrig träffat en ärligare kille, jag har nästan gett upp att jag någonsin kommer kunna lita på någon till hundra procent, för det är så många i mitt liv som har svikit mig på olika sätt, det gör det svårt att tro på att det finns någon där ute som inte skulle göra det. men jag lita på dig, mer än jag har gjort med någon annan på hur länge som helst. du är helt underbar rakt igenom, trots dina nattliga ovanor så tycker jag om dig. jag sover hellre med dom än utan dig. hur irriterad jag än varit på dom, som egentligen bara har berott på sömnlösheten. jag är lätt irriterad, det är min ovana. jag har fler, jag lovar. men dom hade du upptäckt själv.


jag och sandra fortsätter att hoppas på filmslutet, just för att vi är mänskliga inte patetiska.


jag saknar dig.