sabiina.

.


ännu en dag på jobbet har passerat. jag bara glider med som vanligt. jag orkar inte direkt bry mig om något. men jag måste börja göra det. för detta är inte vad jag vill göra. detta är inte var jag vill vara. jag kommer ingenstans med det jag gör nu. ingenstans. jag måste kämpa för att få det jag vill ha. det är vad livet går ut på. att kämpa, all the way. vi kommer aldrig sluta. för vi kommer aldrig vara exakt där vi skulle vilja vara, vi kommer aldrig ha exakt det vi vill ha. för hela livet kommer vi fortsätta kämpa. jag förstår inte hur jag ska orka, om jag inte får en liten morot på vägen, ett litet lockbete, ett litet smakprov på hur det kommer att kännas och vara.

jag är på samma plats och gör samma sak som jag gjorde i sommras. men jag hade ändå mitt lilla smakprov hur livet kunde vara när det var bra. vilket gjorde att jag kämpade vidare. med inte ens hälften så mkt gnäll som nu. jag kände att jag hade ngt som jag blev glad av och något som jag kunde bygga min framtid på. något som jag var villig att kämpa vidare för. långt där inne ville jag verkligen det. sen finns det saker i mitt huvud som inte funkar som dom borde. som skjuter iväg saker som står mig nära. som kommer för nära. och som känns för bra. som jag måste lita på. som jag måste öppna mig för. som jag måste släppa in i mitt liv. och det gör mig livrädd. det gör mig sjukt jävla rädd. och det slutar med att jag står där och själv. utan ngt att kämpa för igen.


nu ska jag laga mat. det blir lax, potatis och persiljesås. det tycker jag om. massor.